torsdag 2 oktober 2008

London calling

Pappan och jag spanade såklart efter personer med Downs syndrom i London. Radarn är liksom alltid på. Vi fick vänta till sista dagen innan vi fick utdelning. Utanför Buckingham Palace stod en färgad kille som verkade tycka livet lekte. Jag fick till och med ett leende när jag liksom nickade hej då.

På hotellet utanför Nottingham jobbade en supertrevlig kvinna i 40-årsåldern med Downs syndrom. Hon serverade frukost, skojade och skrattade med gästerna och var otroligt effektiv i sitt arbete.


Jag blir så glad i hjärtade av att få dela några minuter med dessa människor. Det ger hopp och framtidstro på ett alldeles unikt sätt.

Inga kommentarer: