tisdag 5 juni 2007

Grodan hoppar in i våra liv


Den 3o maj bestämde sig äntligen insidan av den stora magen att komma ut. Efter en ganska så tuff förlossning kom hon äntligen, prinsessan. Alldeles alldeles underbar och alldeles speciell. Det såg jag direkt. Lite tjock i nacken, lite sneda ögon, världens underbaraste blå lite sneda ögon. En tjej med Downs syndrom. Efteråt kan jag tänka hur lugn jag var där i förlossningssalen. Allting måste ju ha snurrat fort fort fort. Men prinsessan, som såg ut som en liten groda låg där så lugn på mitt bröst, snuttade och plirade på mig.
Doktorn kom och tittade på vår begäran. Kunde inte säga säkert och kunde inte avslå misstanken. Blodprov togs, jag visste det till 100 %. Och konstigt nog var jag inte förvånad.
Grodan fick heta Elsa, som lejonet i Afrika, stark och vacker. Det kändes självklart.
Resten av dagen minns jag inte så tydligt, det kändes som en saga. Jag tror inte vi grät Thomas och jag, inte den dagen. Vi mest bara satt och tittade på grodan som verkade så nöjd och tillfreds.
Visst kände jag lycka i mitt hjärta, en stor lycka, men den var liksom dold inne i ett ludd av någonting okänt, läskigt, farligt och ville inte riktigt komma fram. Inte den 30 maj i alla fall.
Den 30 maj förändrades våra liv för alltid, på ett lite annat sätt än för andra mammor och pappor som får sitt andra barn. Vi fick den underbara grodprinsessan Elsa, vackraste Elsan i världen.