söndag 29 augusti 2010

Bäää

Helgen ängnades åt att sortera får i olika konstellationer. Nu inväntar vi bara tre casanovor från Västergötland som ska se till att vi får ännu fler lamm nästa år. Barnen är duktiga och hjälper till så gott de kan.

fredag 27 augusti 2010

Att ångra det man inte gör men inte det man gör

Ända sedan Elsa kom till oss har vi jobbat med Karlstadmodellen. Den hjälper oss att strukturera hennes behov av träning, hjälper oss att hitta rätt nivå och rätt mål. Vi har och har haft förmånen att arbeta tillsammans med otroligt kompetenta handledare. Ändå har det hela tiden funnits en vilja hos mig att lära mig mer om modellen och att själv ha möjlighet att på allra bästa sätt hjälpa Elsa till ett så självständigt liv som möjligt. Det handlar också mycket om att kunskap ger makt i ansökningar om pengar, resurser och möjligheter att påverka det kommande stora orosmomentet, skolan.

Eftersom handledarutbildningen i Karlstadmodellen sträcker sig över tre år har det kännts som lite för mycket att fixa med jobb, barn, livet, fåren, gården osv. Men så i somras satt jag och pratade med en gammal vän och vi konstaterade att man väldigt sällan ångrar det man gör men väldigt ofta det man inte gör.

Just det, man ångrar inte det man gör utan det man inte gör.

Dagen efter anmälde jag mig till Handledarutbildningen. I mitten av september sätter vi igång. Det kommer att bli berikande.

fredag 20 augusti 2010

Habplan

Idag var det dags för Habplan. Här på Hab i Värmland gör man en plan för varje barn en gång per år. I planen anges vilka behov barnet har av stöd och hjälp, vad familjen önskar och vilka mål vi ska jobba mot under kommande år.

Vi har inte så mycket med Hab att göra förutom att vi har en duktig logoped som är med i Elsas Nätverk samt en arbetsterapuet som besöker förskolan då och då. Sjukgymnasten Elsa träffar har vi fixat privat och kurator har vi inte känt behov av. Besöker dem gör vi nog max två gånger per år. Inte för att vi inte gillar dem utan vi har liksom inte känt ett större behov.

I alla fall. Utvärderingen av det gångna årets mål gav full pott. Ingen blöja längre och hon klär av och på sig nästan själv. Det får mig att fundera. Var det nog högt satta mål? Det kändes bra att vi i familjen har andra mer informella mål som vi siktar mot. Både på lång och på kort sikt.

Vi satte nog inga direkt mätbara mål inför kommande år. Jag önskade istället tre saker.

Vi bestämde att Elsa skulle träffa en kvinna som jobbar på ett datatek. Ett datatek är en instans som är experter på att bedöma barns behov och nivå av datastimulans. Det blir intressant att se vad hon kan rekommendera.

Jag önskade också att Elsa skulle få låna en cykel (3-hjuling) som gör det lite lättare för henne att lära sig cykla. Men eftersom det är kö för att få de cyklarna kan vi få vänta ett tag. Och vi har redan väntat ett tag. Kanske kommer den inte förrän det är dags för en stor cykel. Jag blir så trött...Vi får väl fixa själva istället.

Har någon annan föräldrar tips på någon bra 3-hjuling som är lätt att cykla med?

Den tredje saken jag önskade var TECKENKURS. Vi har önskat/krävt det sedan vi flyttade hit för ett och ett halvt år sedan. Ännu har inget hänt men nu lät det som det kanske, kanske kan bli av. Vi får väl se.

onsdag 18 augusti 2010

Terve!

Elsa vill gärna hälsa med en kram. Det gäller inte alla, men människor som pappan eller jag kramar när vi ses. Och det är ju inte så konstigt, hon härmar ju bara oss. Vi har dock tidigt pratat om att hon måste lära sig vilka man kramar och vilka man inte kramar. Folk tycker ju det kan vara gulligt med en söt 3-åring som kramas men det blir mindre mysigt med en 15-årings omfamning.

Så det är mycket snack om att ta i hand hemma hos oss just nu. Elsa greppar snabbt hur man gör och håller raskt fram sin högra hand. I lördags kom ännu ett gäng kamouflageklädda finska gåsjägare hem till oss. De avlöser varandra under september för att jaga gäss som det tydligen inte alls finns så gott om i Finland. Jag hälsade dem välkomna och brevid mig stod Elsa storögt tittandes på de konstigt klädda männen med ett språk som hon inte förstod mycket av. Det gör förresten ingen eftersom engelska inte verkar gått hem i finska skolor och ingen av oss pratar finska.

Efter det att jag vänt ryggen till för att gå ser jag i ögonvrån hur Elsa i sina rosa gummistövlar med bestämda steg går fram till gruppen, rycker den närmsta i ett kammouflageklätt ben och sedan räcker fram sin högernäve. Det tar några sekunder innan de tuffa jägarna fattar att hon också vill hälsa dem välkomna. Hon berättar också vad lillasyster, som sitter på gräset och leker, heter och att det är hennes hund. Ja, allt med tecken förstås. Sedan vänder hon på klacken, tittar sig nöjt över axeln, nickar till jägarna och går därifrån. Snacka om medveten.

Vilken syn det var. Lilla Elsa i rosa gummistövlar tar i tur och ordning i hand med fyra stora kamoflageklädda jägare. Jag önskar att jag hade haft en videokamera just då.

(Terve är ett sätt att säga Hej på i Finland)

tisdag 17 augusti 2010

Hello Kitty allra innerst.

Elsa diggar Hello Kitty. Ser hon en tjej med Hello Kitty tröja skiner hon upp som en sol. Och kläderna finns överallt. Går man in i en HM eller Lindex så har vi snabbt en försvunnen Elsa som snart återvänder med både det ena och andra Hello Kitty plagget. Mamman har sträckts sig till att inhandla Hello Kitty hårspännen och Hello Kitty trosor.

För hör och häpna Elsa har slutat med blöjor!!!


Visst händer det olyckor och första dagen på dagis innehöll ett par byten av brallor. Men idag, andra dagen åkte hon hem i samma Hallo Kitty brallor som hon kom dit med. Hurra!

The show must go on.

Det har varit tyst, så tyst på Grodansmamma ett långt, långt tag nu. Det 23 april förändrades livet brutalt snabbt för oss och för vår innersta krets. Elsas morfar föll många meter ner i ett betonggolv med huvudet före. Våren blev inte alls som en vanlig vår. Den blev full av oro, tårar, dystra tankar och små, små halmstrån av förbättringar att hålla fast vid.

En känsla av overklighet som jag så väl kände igen från första tiden med Elsa, infann sig. Hur livet bara går vidare runt omkring en utan att man alls deltar. Människor handlar mjölk, åker till jobbet, tränar och går på fest. Hur kan det vara så när ens egen tillvaro bara rasar?

Men på något underligt sätt blir allt en vardag, showen fortsätter. Det blir en rutin att varje dag gå igenom CRP-värden, ev tecken på vakenhet, status på hjärn- och lungdränage och sedan efter ett par månader byta ut dessa frågeställningar mot andra. Kommer morfar/pappa känna igen oss, kommer han kunna röra sig, prata och känna?

Nu är det augusti och snart 4 månader sedan olyckan. Allt är hundra gånger bättre än vad vi någonsin vågat hoppats på. Morfar/pappa gör framsteg nästan varje dag. Och när vi en sen kväll i somras satt i bastun tillsammans nästan hela den innerast kretsen infann sig en sådan overklighetskänsla igen. Fast nu en positiv känsla.

Visst är vi bara i början på en lång, lång resa och förbättringar efter stora hjärnblödningar sker ibland upp till 2 år efter olyckan. Det gäller att fokusera på detta när det är svårt och tungt. Framförallt för pappa som inte riktigt känner igen sig själv längre. Tänk er själva att behöva hitta sig själv igen, på ett helt nytt sätt, som man alls inte önskat, vid 68 års ålder.

Vi är oändligt tacksamma att vi har kvar morfar/pappa/svärfar hos oss.

Min inspiration till att skriva om vårt liv med Grodan Elsa har legat nere de sista månaderna men nu känns det som om den håller på att återvända. Det är dags att börja skriva lite igen. Om vårt liv i glädje och sorg.