Tänk vad sårbara vi var i början av Elsas liv. Kommer ihåg en dag förra hösten när vi hämtade storebror på dagis och en av killarna utbrast
- Vad konstig hon ser ut!
Kanske hennes tunga skymtade eller var det hennes ganska platta ansikte, vad vet jag.
Jag kommer inte ihåg vad jag svarade utan skyndade nog mest hem och försökte förklara för storebror hur andra kan komma att reagera. Storebror var ledsen. Enligt honom är ju Elsa världens vackraste lillasyrra.
Nu har vi nog blivit mer hårdhudade och kan nog båda två förklara för ärliga barn varför hon inte riktigt ser ut som alla andra. Och det känns för det mesta helt självklart.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Även jag har hört den kommentaren av barn på dagis, och man blir ledsen och syskonen blir ledsna. Men visst blir man tuffare med tiden.
Skicka en kommentar