torsdag 23 oktober 2008

Get it Down: 31 for 21 dag 23

Ett inlägg av Lilla L:s pappa fick mig att tänka tillbaka så där ca 3/4 år eller så. Att teckna i offentliga miljöer var lite svårt i början, sådär lite skämmigt liksom. Det kändes som om vi riktigt lyfte fram att vi var annorlunda.
Minns dock en gång i mellandagarna förra året så vi var uppe i Stockholm hos mormor och morfar. Pappan, Elsa och jag var inne i stan och satt på Sturegallerian och käkade lunch. Fullt med folk, ja ni kan tänka er, mellandagsrea och byte av julklappar......
Pappan, som inte har några hämningar vad gäller andra människors tyckande, tecknade med Elsa och babblade på i alla stavelser som då ingick i det dagliga träningsprogrammet. Typ Dädä, Babba, Dodo osv. Elsa skrattade och hängde på, ljudade hon med och viftade febrilt med armarna. Den ljudande och tecknande pappan och barnet var som i sin egen bubbla, lyckliga i sin värld. Alla runtomkring tittade nyfiket och log.

Och i mig blev hjärtat alldeles varmt och så stolt, så stolt. Vilken pappa Elsa har!

1 kommentar:

VARDAGSPUSSEL sa...

vad fint skrivet...kom en liten tår i ögat. ja de där papporna är fantastiska, inte sant! hoppas ni får en riktigt skön helg!