Elsa tar sig fram rätt snabbt nu, på sitt märkliga sätt. Hon häver sig upp på armarna för att dra sig framåt. Benen hjälper till att putta på i simtagslikande rörelser. Det där att lyfta upp rumpan verkar onödigt tycker hon. Men vi tränar på.
Häromkvällen var hon borta och jag hittade henne just i färd med att undersöka skurhinken full med vatten i tvättrummet. Den hann som tur var inte välta.
Det är ingen tvekan om vem som drar mest i denna familjen i alla fall. Förutom skurhinkar. Storebror fungerar som en magnet på Elsa. Han kan sitta på andra sidan huset, spelar ingen roll, hon ska bara dit.
Ibland så snabbt att benen kommer i pendel och slår upp samtidigt som ansiktet trycks ner. Ja, ni fattar konsekvensen av det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
När jag läser om alla härliga små bebisar så inser jag att jag har glömt bort så mycket. Men när du beskriver Elsas sätt att ta sig fram så känns det väldigt bekant. Likadant med skurhinken, den välte inte för oss heller som tur var, men dom är riktigt snabba de små liven. Kul att brorsan är en sån magnet, härligt! Trevlig helg.
Linnéa kallade vi för grodan hon ålade på samma vis och fort gick det.
Linnéa ålade väldigt länge lärde sig inte krypa för än hon var lite över två år så hon fick en härlig och snabb teknik.
Härligt med en bror som drar också.
Skicka en kommentar