Oro

Sedan Elsa föddes fylls våra liv med lite mer oro än tidigare. I början var det oro för vad som skulle hända med och henne med oss. Sedan övergick oron till saker som varför hennes tänder aldrig kom upp, när hon skulle lära sig gå osv. Nu ligger oron på ett annat plan, kommunenes neddragningar vad gäller resurstid, vår tidsbrist, att alltid ligga steget före Elsas för att stimulera hennes utveckling och skapandet av ett fungeande nätverk för Elsa. Dessa saker surrar, tillsammans med andra, i mitt huvud dagligen.
Den första oron kan jag knappt komma ihåg nu eftersom vi mår bra och trivs md livet och med Elsa. Den andra oron om tänder och gång känns också avlägsen. Tänderna kom i en rasande fart bara lite senare och gå kommer hon lära sig det är jag övertygad om. Hon är redan på god väg, det gäller bara att våga släppa taget.
Men den nuvarande oron känns som om vi får leva med och lära oss hantera. Tiden kommer inte bli längre och kommunerna troligtvis inte rikare.
Igår sammanfattade jag i alla fall klart nya övningar för Elsa och nätverkat ska vi börja jobba med bara innehållet ur några fler flyttkartonger kommit på plats.