tisdag 24 juni 2008

Raksträckorna allt längre och längre

Att Elsa fått en syssling med Downs syndrom fick tankarna att ta mig tillbaka lite drygt ett år. För mig kändes det viktigt att snabbt berätta för vänner, släkt, arbetskompisar m fl. Ett sätt att bearbeta. När Elsa var 4 dagar fick många dessa rader:

"Så kom hon äntligen lilla underbara Elsa, 3790 g, 50 cm lång, med mörkt tjockt hår.
Vi fick vänta 3 extra dagar efter det magiska datumet. Sedan gick det i 160 knyck till Skövde och jag trodde ett tag att hon skulle komma i rondellen i Skara men riktigt så farligt var det inte. Klockan 08.52 den 30 maj tittade hon ut efter en ganska normal förlossning. Hon valde dock att komma med ansiktsbjudning vilket gjorde det hela lite jobbigare både för henne och för mig. Det var skönt att slippa ligga på operation denna gång och faktiskt kunna ha lilltjejen på bröstet direkt efteråt, så som det "ska" vara.
Elsa är troligtvis utrustad med en extra kromosom och är ett så kallat Downs syndrom barn. Jag tyckte mig se detta direkt efter födseln och vi bad dem ta prover. Just nu väntar vi på provsvar som kommer i veckan men maggropskänslan säger att så är fallet. Hon har lite för många drag av ett Down barn för att det inte ska vara så. Annars verkar hon vara frisk och vaken, diar och är som vilken liten 4-dagars bäbis som helst.
Vi är ömsom otroligt lyckliga för vår lilla tjej och ömsom förtvivlade. Chocken har fortfarande inte släppt och vi tar en timma i taget just nu. Många liter tårar har runnit och kommer så att fortsätta göra under en lång period framåt. Jag slås av hur skört livet är och hur snabbt allt ändras. Naturligtvis kommer vi landa ut på andra sidan på ett bra sätt, något annat alternativ finns inte. Men vägen känns ganska lång och krokig just nu.
Elsa har ju alltid varit den hon är och haft de förutsättningarna hon har och kommer att bli ett otroligt älskat barn oavsett vilken typ av barn hon är.
Storebror är en SÅ stolt storebror och vill bara pussa och klappa sin lillasyster hela tiden. Det första han frågade mig var -Mamma tog du av dig byxorna och trosorna? Hur landade hon på skötbordet efter att hon kom ut?
Kände att jag ville dela detta med er redan nu även om inte vi fått något 100-%igt bekräftat ännu. Men som sagt, maggropskänslan....
Det går jätte bra att höra av sig till mig, vi vill inte alls vara helt isolerade även om livet är lite upp och nervänt just nu. Jag kommer att säga till om jag inte orkar eller vill prata Och mail läser och svarar jag på när jag kan.
Nu ska jag ta och titta till lilltjejen som ligger och sover så skönt på sin fina lammskinnsfäll."


Visst sade maggropskänslan det riktiga. Hon var ett Down barn och hon är otroligt älskad. Och vägen var och är då och då krokig fast inte riktigt så krokig som vi trodde då. Raksträckorna blir längre och längre och vi blir allt bättre chaufförer. Vår bil, i form av vana och kunskap, blir bättre och mer utrustad för att klara av livet som blivit vår vardag.

6 kommentarer:

Gunnel sa...

Hej. Jag kan bara säga: Vad fint du skriver. Och vad insiktsfullt du skrev så snart efter att lilla Elsa kommit. Håret reser sig på armarna. Ha en bra dag!

Lena sa...

Så fick man gråta lite på jobbet också!
Så fint skrivet!

Christina sa...

MEN
Nu star jag här o störtlipar i butiken, o inte hade jag vattenfast mascara heller... Men det var det värt. du är klok du!

Vi kommer pa snabbvisit helgen runt 13-e 14e sept, kanske kan man ses en snabbis?

Ulla sa...

Jättefint skrivet.

Carrroline sa...

tårarna rinner hos mig med, det är som att trilla tillbaka tio månader i tiden. jag känner igen mig i exakt varje ord du skriver, utan och innan. det ska bli så skoj och givande att få träffas i sommar, bara tre veckor kvar ju! kramar caroline

Maria sa...

Känner så igen mig här i dina ord!!
Precis så kände jag/vi.
Tänk man trodde aldrig att detta skulle hända mig/oss.
Och idag när vi sitter här med vårt underbara barn i vår famn så vill vi ALDRIG byta ut henne mot något annat i hela världen!!!
Tack för att delamed dig så! Kram Maria, emilias mamma