The show must go on.

Det har varit tyst, så tyst på Grodansmamma ett långt, långt tag nu. Det 23 april förändrades livet brutalt snabbt för oss och för vår innersta krets. Elsas morfar föll många meter ner i ett betonggolv med huvudet före. Våren blev inte alls som en vanlig vår. Den blev full av oro, tårar, dystra tankar och små, små halmstrån av förbättringar att hålla fast vid.

En känsla av overklighet som jag så väl kände igen från första tiden med Elsa, infann sig. Hur livet bara går vidare runt omkring en utan att man alls deltar. Människor handlar mjölk, åker till jobbet, tränar och går på fest. Hur kan det vara så när ens egen tillvaro bara rasar?
Men på något underligt sätt blir allt en vardag, showen fortsätter. Det blir en rutin att varje dag gå igenom CRP-värden, ev tecken på vakenhet, status på hjärn- och lungdränage och sedan efter ett par månader byta ut dessa frågeställningar mot andra. Kommer morfar/pappa känna igen oss, kommer han kunna röra sig, prata och känna?

Nu är det augusti och snart 4 månader sedan olyckan. Allt är hundra gånger bättre än vad vi någonsin vågat hoppats på. Morfar/pappa gör framsteg nästan varje dag. Och när vi en sen kväll i somras satt i bastun tillsammans nästan hela den innerast kretsen infann sig en sådan overklighetskänsla igen. Fast nu en positiv känsla.

Visst är vi bara i början på en lång, lång resa och förbättringar efter stora hjärnblödningar sker ibland upp till 2 år efter olyckan. Det gäller att fokusera på detta när det är svårt och tungt. Framförallt för pappa som inte riktigt känner igen sig själv längre. Tänk er själva att behöva hitta sig själv igen, på ett helt nytt sätt, som man alls inte önskat, vid 68 års ålder.

Vi är oändligt tacksamma att vi har kvar morfar/pappa/svärfar hos oss.

Min inspiration till att skriva om vårt liv med Grodan Elsa har legat nere de sista månaderna men nu känns det som om den håller på att återvända. Det är dags att börja skriva lite igen. Om vårt liv i glädje och sorg.