Terve!

Elsa vill gärna hälsa med en kram. Det gäller inte alla, men människor som pappan eller jag kramar när vi ses. Och det är ju inte så konstigt, hon härmar ju bara oss. Vi har dock tidigt pratat om att hon måste lära sig vilka man kramar och vilka man inte kramar. Folk tycker ju det kan vara gulligt med en söt 3-åring som kramas men det blir mindre mysigt med en 15-årings omfamning.

Så det är mycket snack om att ta i hand hemma hos oss just nu. Elsa greppar snabbt hur man gör och håller raskt fram sin högra hand. I lördags kom ännu ett gäng kamouflageklädda finska gåsjägare hem till oss. De avlöser varandra under september för att jaga gäss som det tydligen inte alls finns så gott om i Finland. Jag hälsade dem välkomna och brevid mig stod Elsa storögt tittandes på de konstigt klädda männen med ett språk som hon inte förstod mycket av. Det gör förresten ingen eftersom engelska inte verkar gått hem i finska skolor och ingen av oss pratar finska.

Efter det att jag vänt ryggen till för att gå ser jag i ögonvrån hur Elsa i sina rosa gummistövlar med bestämda steg går fram till gruppen, rycker den närmsta i ett kammouflageklätt ben och sedan räcker fram sin högernäve. Det tar några sekunder innan de tuffa jägarna fattar att hon också vill hälsa dem välkomna. Hon berättar också vad lillasyster, som sitter på gräset och leker, heter och att det är hennes hund. Ja, allt med tecken förstås. Sedan vänder hon på klacken, tittar sig nöjt över axeln, nickar till jägarna och går därifrån. Snacka om medveten.

Vilken syn det var. Lilla Elsa i rosa gummistövlar tar i tur och ordning i hand med fyra stora kamoflageklädda jägare. Jag önskar att jag hade haft en videokamera just då.

(Terve är ett sätt att säga Hej på i Finland)