tisdag 9 september 2008

Tiden

Idag åkte jag tåg med en intresserad kollega som frågade och frågade om Elsa. Och jag berättade och berättade. Om henne, om våra besök överallt inom sjukvården, om all träning, om tecken mm mm.

Efter ett tag undrade hon hur sjutton vi hinner med allt? Allt det där med vovve, villa, volvo, barn, jobb, vardag. Men plus all träning, all sökning av litteratur, uppgifter och allt material vi gör.

Men visst hinner man, man blir bara lite mer effektiv. Allt blir ju en vardag till slut, på något sätt. Vi gör det för Elsa. Det är ju det viktigaste.


2 kommentarer:

Ulla sa...

Själv tycker jag att det är både roligt och bra när människor frågar. Jag tror också att många förundras över allt extra som vi måste göra. Men du har ju helt rätt, vi gör det för våra barn. Och visst blir det en vardag som för alla andra. Man får prioritera om lite ibland bara. Sen har det för oss iaf, lugnat av lite nu när L blivit äldre. Å andra sidan så brukar man inte behöva vara så mycket med andra 11-åringar och hjälpa till. Så kanske jämnar det ut sig ändå.

Masarinmamman sa...

Har faktiskt inte så ofta tänkt på det där med den tid som man lägger ner men börjar man räkna på det är det minst en hel dag i veckan. Vi upplever det inte som någon börda utan bara ibland frustration över att vi har så lite tid att träna tecken. Kram!