Knock out

För snart ett år sedan var vi mitt i ansökandet om pengar till Elsas dagis. Det var hit och dit och efter ett överklagande fick vi igenom, i alla fall delar av det vi ansökte om. I år fick vi den bästa av julklappar dagen före dopparedagen. Årets ansökan gick igenom utan överklagande och dribbel hit och dit. Och vi ansökte om mer pengar inför 2010. Antingen har Kristinehamns kommun vunnit på Lotto eller orkar de inte med ett överklagande till från oss? Strunt samma vilket. Det viktigaste är att Elsa och alla hennes dagispolare och pedagoger får nog med pengar för att driva en verksamhet som bland annat tillfredställer lagen om allas rätt till ett språk.

Get it Down 31 for 21 - dag 22

Sjukgymnastbesöket gick fint. Hon tyckte Elsa utvecklats sedan sist och vi fick med oss en rad övningar, bland annat för att stärka hennes bål- och höftstabilitet.

På eftermiddagen fick även hela familjen (utom lillasyster) sina svininfluensavaccinsprutor. Skönt att ha det gjort innan höstlovet. Lovet ska tillbringas i Stockholm där smitttrycket nog är lite högre än här på landet.

Dagens kommentar stod dagiskompisen M för. Han konstaterade att Elsa är oslagbar. På vilket sätt då undrade jag när storebror berättade. Jo, hon blir aldrig ledsen, inte ens när man kör på henne med cykeln lite löst. Det var det där med smärttröskel...

Rollekar

Barn leker rollekar som en del i utvecklingen. När jag hämtade på dagis idag berättade pedagogerna att Elsa deltagit med liv och lust i rolleken "mamma-pappa-barn" i förskolans lekstuga. Hon hade rollen som lillasyster och var helt med på noterna när hennes "mamma" bland annat läste bok för henne.

Underbart att höra! Att just förstå lekens regler är ett av de saker som barn med Downs syndrom ofta har svårt att greppa. Det är fantastiskt att höra som förälder att Elsa är med på lika villkor i leken och att alla barnen behandlar henne som vilken kompis som helst.

Vardag

Vardag igen.

Barnens första dag på förskolan gick bra. Elsa fick en sekund av "vilja följa med pappa istället" i morse men då tog storebror henne resolut i handen och sa -Kom så går vi och äter frukost nu. Och allt var frid och fröjd. Hur det går nästa vecka när storebror istället åker till skolan får vi se. Alla barnen var så uppriktigt glada för Elsas skull. Hon går, utropade många i morse.

Vardag för mamma innbär lite mer tid för lillasyster som annars ofta bara hänger med. Hon börjar bli så mysig och go efter några månader med en stundoms ganska kinkig bebbe. Ikväll hann också storebror och jag med att plocka ca 3 liter kantareller. Det var liksom bara att knalla ut i skogen i ca 20 minuter. Mer stog man inte heller ut med på grund av alla elaka myggor. Storebror var ganska nöjd men lite besviken på att Karl-Johan svamparna lyste med sin frånvaro. I hans värld har storleken definitivt betydelse.

Marsmallows

Sedan vi överklagade kommunens beslut om resurstiden för Elsa har vi ännu inte fått något nytt besked. Förskolan och vi var lovade ett svar förra veckan men ännu ingenting. Nu är kommunpolitikerna inkopplade och vi har återigen blivit lovade ett svar senast fredag. Hur kan man som anställd få handla på detta sätt? Och det är tydligen inte första gången. Blir vi inte nöjda nu är nästa steg länsrätten men vi hoppas slippa det. Jag har också pratat med en journalist på lokaltidnigarna som står beredd att göra ett reportage. Tänk vad kraft detta tar från oss och från förkolan. Och i slutändan går det ut över Elsa och övriga barn på dagis. Trist.

När barnen kom hem idag luktade de som en enda stor lägereld. De har varit i skogen under dagen och grillat hamburgare och marsmallows. Elsas hår var som en stor marsmallowklump. De verkade nöjda båda två och Elsa tecknade glatt hamburgare.

Mamman har varit hos barnmorskan och ska man tro på allt skrock om hjärtljud så ligger en liten kille i magen. En stor trea som fortfarande är rörlig. SF-måttet låg nu utanför/ovanför den streckade linjen så jag är glad att uttagsdatum är lite tidigare än beräknad förlossningstidpunkt.

Vår dagistjej

Några kort från förskolan. Det är härligt att se att Elsa är som vilken dagisunge som helst, mössan på sned och ätande själv. Träningsstunderna med H går också bra även om fröken Elsa ibland trotsar och bara vill kasta saker omkring sig. Som vilken dagisunge som helst.

Alla familjer är så positiva till Elsas deltagande på dagis. Många frågar om tecken osv. Idag mötte jag en mamma jag tidigare inte träffat på parkeringen och hon berättade att familjen sjungit "Gubben i lådan" med tecken vid gårdagens middag. Men det var några tecken de inte kunde så hon undrade om jag hade tid att visa. Alldeles varm i hjärtat visade jag tecknen till "Gubben i lådan" på parkeringen en vanlig onsdag i mars. Allt för att en lite ovanlig tjej börjat på förskolan. Det berikar, som den kloka mamman sa.

Stora barn tillsammans med Elsa

Elsa är en riktig inskolad dagistjej nu. Självklar medlem i barngruppen med en till två träningspass inplanerade varje dag. Pedagog H verkar tycka det är roligt och intressant och enligt henne är Elsa mycket fokuserad och samarbetsvillig även på dagis. Skönt!

Förra veckan hade skolbarnen sportlov och fritidsbarnen blandade sig med dagisbarnen. I början av veckan fick alla bestämma sina egna tecken och sedan har de övat på dem. När pappan lämnat har några av de stora barnen rusat fram till Elsa och ropat:

- Elsa, Elsa, kolla mitt tecken, kolla mitt!

Nyhetens behag eller inte. Det känns otroligt bra att alla verkar acceptera Elsa precis som hon är.

Gläntan skidcup 2009

Idag klarade sig Elsa själv med fröken H och pappan fick istället vara med och ordna skidcup för de äldre kidsen. Barnen fick själva designa nummerlapparna och i spåret fanns naturligtvis en kontroll med blåbärssoppa. Precis som det ska vara i en välplanerad skidtävling. Storebror med startnummer fem tog sig tappert runt banan med fokus på att just komma runt. Att komma först var inte lika viktigt, i alla fall inte idag.

Elsa och hela familjen har idag också lämnat ett brev till alla andra föräldrar med barn på dagis med en liten beskrivning om vem hon är, varför vi använder tecken, att det inte finns några dumma frågor osv. Känns bra att alla vet lite om hur vi arbetar med Elsa, varför vi gör det och att Elsa är Elsa och inte sin diagnos Downs syndrom.

Bring it on - din jävla räka

I två dagar har jag varit på upptakt inför 2009. Alla Lantmännen Lantbruks säljare och marknadsmännsikor på plats. Trevligt och intressant. Mötet avslutades med en hemlig gäst och spekulationerna var många. Kanske Göran Persson som nybliven bonde eller Susanna Kallur som Axa Sportclubs ansikte. Men till tonerna av "Eye of the Tiger" kom istället Paolo Roberto in. Kungen av Kungsan, Stockholmsnatt, boxning, bråk, våld, värsting, TV, ja många saker flög genom mitt huvud. Och många tankar kantade med förutfattade meningar.

Han berättade om sitt livs resa i 1,5 timmar, utan ett endaste papper eller tråkig PPT-bild. Han fyllde salen totalt och jag tror ingen satt oberörd.
Det handlade om att våga, att våga förändras, att utmana sig själv, om att utvecklas, om att hitta balans, om att leva helt enket. Om att inte alltid vara så svensk, så försiktig och så rädd för att misslyckas. Om att ingenting är omöjligt. Om att anta utmaningar med ett "Bring it on - din jävla räka".
I sitt föredrag använde han en judisk liknelse som gick ut på att se gryningen. Gryningen syns när man bara genom att se in i någons ögon ser ett leende. Gryningen föds när människor blir sedda och uppmärksammade.

Jag skämdes för mina förutfattade meningar redan efter 15 minuter.

Imorgon eftermiddag ska vi ha möte mellan dagis och skolnämnd angående vårt överklagande av resurstid för Elsa. Och ingenting är omöjligt. Det handlar om att se möjligheter, ge förutsättningar och att se Elsa som den individ hon är. Jag hoppas att gryningen kommer att födas i det troligtvis trista rummet på kommunhuset. Bring it on - skolnämnd och kommungubbar.

Nya kompisar bland barn och hantverkare

Det funkar bra för storebror på nya dagis. Han verkar ha hittat nya kompisar och pedagogerna är bra. Idag var första dagen som pappan skulle lämna honom själv där några timmar. Han är till och med bjuden på kalas på lördag.

Elsa får en automatisk förinskolning eftersom hon liksom hänger med. Annars har vi nu skickat in ett överklagande till kommunen angående den tilldelade resurstiden och inväntar reaktion på den. Innan det är klart kommer hon inte att börja på riktigt. Det är tur att pappan kan vara hemma lite till.

Egentligen är det också bra att pappan är hemma lite till eftersom vi fortfrande har ca 5 hantverkare hemma varje dag och det känns bra att vara på plats för att kunna svara på frågor och ge feedback till dem. Det är tur att vi inte riktigt visste vad vi gav oss in på när vi började all renovering...

Jobbiga avsked

Idag är storebrors sista dag på Hallonet, nuvarande dagis. Han var ganska så sammanbiten vid dagislämningen i morse. Till avskedskalaset hade han valt att ta med Hulken- och Tarzanglass. För mamman kändes det också i hjärtat. I fyra år har vi lämnat och hämtat på detta dagis. Pedagogerna är toppen, trevliga ungar och superb dagismiljö. Med tårar i ögonen önskades alla närvarande God Jul och tackades för de gångna åren.
Det känns lite oroligt att lämna något fungerande inför ett okänt äventyr.
Hoppas att storebrors kalas idag blir trevligt!

Kycklingar och nytt dagis

Barnen och pappan var och hälsade på kommande dagis idag. På samlingen hade alla barnen fått en julklapp eftersom de i våras kläckt kycklingar och fött upp dem för att sedan sälja dem till föräldrarna. Förtjänsten gick till en ny leksak till dagis. Det verkar vara ett bra dagis!
Trots att personalen endast gått en teckenkurs en så länge försäkte de teckna med Elsa. Mitt i allt bråkande med kommunen om resurspengar (vi tycker inte att Elsa får tillräckligt med resurstid) känns det bra. Personalen och vi står på samma sida och har samma mål och vi kommer inte att ge oss.

Kontakter

Kontakter är guld värda! I går träffade vi en familj med en pojke med Downs syndrom på 8 år. Mamman är en barndomskompis och barndomsgranne till pappan. Familjen har flyttat tillbaka till Värmland och har en rad kontakter som är bra för oss att få ta del av. Vi diskuterade nätverk, skolor, pedagoger, aktiviteter osv.
Det känns som vi kommer att ha en bra grund att stå på när vi flyttar. Skönt!

Tecken till varandra

Vi jobbar en hel del just nu med att få till allting kring dagis och Elsa. Personalen ska gå en introduktionskurs i Karlstadmodellen nu i november, teckenkurser ska ordnas, personalen ska få vårt tidigare träningsmaterial, de ska veta/kunna de tecken Elsa kan osv. Det är kul men tar tid.

Satt häromdagen och bytte tecken i teckenpärmen, satte in de hon kan i små böcker som sedan kan läsas för repitition. Då inser man hur många hon faktiskt kan, säkert uppmot hundra tecken. Rätt otroligt tycker jag. När hon tecknar är det inte alltid så tydligt men hon är på rätt plats och gör så rätt hon kan utifrån sin motoriska förmåga. Det gäller för mamman och pappan att hänga med nu när hon faktiskt vill lära sig så mycket. Tur att det är teckenkurs på måndag igen.

Get it Down: 31 for 21 dag 13

Hösten kändes oändligt lång. När jag började jobba i maj kändes det som evigheter tills Elsa skulle in på dagis. Januari 2009. Och nu är det bara två och en halv månad kvar.
Svårt att fatta att hon blivit så stor, så snabbt.
Det är lyxigt att börja jobba igen efter en föräldrarledighet och samtidigt ha den andra hälften kvar hemma i hela 8 månader. Man kan fokusera på jobb men ändå känna sig trygg i att allt rullar på hemmaplan.
Nu börjar snart dagislämning med två barn istället för ett. Dubbla ryggsäckar som ska packas. Dubbelt snuviga näsor. Dubbla kramar hejdå och dubbla kramar på eftermiddagen när man hämtar. Läskigt och spännande på samma gång.

Get it Down: 31 for 21 dag 4

Tänk vad sårbara vi var i början av Elsas liv. Kommer ihåg en dag förra hösten när vi hämtade storebror på dagis och en av killarna utbrast
- Vad konstig hon ser ut!
Kanske hennes tunga skymtade eller var det hennes ganska platta ansikte, vad vet jag.
Jag kommer inte ihåg vad jag svarade utan skyndade nog mest hem och försökte förklara för storebror hur andra kan komma att reagera. Storebror var ledsen. Enligt honom är ju Elsa världens vackraste lillasyrra.
Nu har vi nog blivit mer hårdhudade och kan nog båda två förklara för ärliga barn varför hon inte riktigt ser ut som alla andra. Och det känns för det mesta helt självklart.

Söndagsblues

Dagisstarten närmar sig och kommunens beslut halar och halar. Sitter återigen och skriver ner precis vad hon behöver hjälp med, vad vi önskar att resursprsonen ska kunna bidra med, hur vi ser på Elsas dagistid osv osv.
Varje gång är det lika tungt. Jag som bara känner stolthet över min dotter. Känns som jag just nu håller på att dissa hennes alla färdigheter bara för kommungubbarna ska fatta vad det handlar om.
Lika jobbigt som att skriva vårdbidragsansökan. Det äter energi. Och mitt i allt vill jag ju bara det bästa för min groda.