Vår födelsedagshund

Igår blev vår Vilma 9 år. Här kan man inte prata om de grå tinningarnas charm. Istället om den grå nosens.

- Dom där.....

Idag var grodan på vikt- och längdkontroll på BVC. Hon har blivit hela 74 cm lång och 9670 gram tung. Helt enligt sin kurva.
BVC sköterskan frågade en mängd saker. På frågan om det kommit några tänder ännu, hör jag mig svara -Dom brukar ju få tänder lite senare.
Vaddå de? Det blir liksom som om Elsa kom från någon annan planet. Men vad ska jag säga istället? Personer med Downs syndrom kanske funkar men känns så vetenskapligt. Men att säga "dom" blir så fel och krockar totalt med de känslor och de band jag har med min dotter. Får fundera vidare på bättre förslag.

En vecka kvar till nytt liv

Om en vecka sitter jag nog här ganska så trött efter en dag på jobbet. Borta jobbet, inte hemma jobbet som varit mitt liv de senaste 11 månaderna. Det känns vemodigt och roligt samtidigt. Som om en del i mitt liv och i Elsas liv är slut. Men förändringar för ofta med sig något minst lika bra. Och för Elsa blir det definitivt så. Hon får en annan kompis att tillbringa hela dagarna med. Sin älskade pappa. För mig vet jag inte riktigt, får återkomma till det.
Denna vecka måste jag shoppa kläder. Efter att ha levt i jeans och långärmade HM t-shirts i ett år måste det nu ske en förändring. Inget negativt om varken jeans eller HM men när tröjorna har kräksfläckar som inte går bort ens med "lita på rosa undermedlet" och jeansen inte ens direkt efter tvätt har en sjysst passform då är det dags att göra något drastiskt. Men vad är modernt just nu? Skulle behöva en personal shopper.
Elsa och jag har varit hos våra idoler på specialisttandvården idag och gjort en avgjutning för en ny gomplatta. Den gamla har blivit för liten. Vi vill gärna fortsätta och eftersom det verkar som gaddarna inte har lust att titta ut ännu så kör vi på med en ny platta. Bad att få lite stimulerande knoppar på sidorna för att få tungan dit också. Hoppas att de grejar det.

Covergirl

Elsa är covergirl. På onsdag kommer Vi Föräldrar ut med världens sötaste tjej på framsidan.

Gemenskap

Både igår och idag har Elsa och jag träffat andra barn med det lilla extra och deras mammor. Och både Elsa och jag har tyckt det var jätte trevligt, som alltid.
Det är lite konstigt, jag har ingen aning om var dessa mammor jobbar, hur deras liv sett ut innan de fick sitt barn, var de är uppväxta osv. Men det gör liksom inget. Vi har jätte trevligt i alla fall och konversationen stannar inte av ens en sekund.
Trots troligtvis helt olika bakrunder och liv, finns en gemenskap och en enkelhet i att dikutera ganska privata känslor och erfarenheter.
På något sätt faschinerar detta och inger en trygghet i att människor är goda och genuint intresserade av sina medmänniskor. Låter nästan frireligiöst...

Att inte sätta gränser

Det definitiva beskedet att Elsa har en extra kromosom fick vi av en barnläkare på Kärnsjukhuset i Skövde. Sex dagar efter det att hon föddes. Läkaren sa något som jag tänker på nästan varje dag.
- Ingen vet egentligen hur mycket en person med Downs syndrom kan klara av. Troligen mycket mycket mer än vad vi medmänniskor ger dem möjlighet till. Det är ofta vi som sätter gränsen, ribban för utvecklingen, med våra förutfattade meningar.
Ungefär så sa hon, men inte precis. Allting från den tiden är liksom ett blurr så jag minns inte exakt. Men innebörden var den.
Elsa ska få växa upp med gränser vad gäller t ex handlingar gentemot andra människor och uppförande. Men hon SKA också få växa upp TOTALT UTAN gränser vad gäller sin utveckling och sin nyfikenhet.

Alla dessa val......

Överallt i vårt hus ligger badrumsinredningsbroschyrer och badrumstidningar. Helt otroligt hur många val som ska ske vid en renovering. Ta t ex val av blandare, avlopp, vattenburen eller
eluppvärmd handdukstork, spotplacering osv. Jag trodde liksom att det stora var val av kakel och klinker och badrumsskåp. Ja, kanske en dusch också. Men tjii fick jag.
Och hur sjutton kan en hylla under en spegel kosta 1750 spänn? Det förefaller ju vara en helt vanlig planka, i och för sig i ek, men ändå..

Badrum in the mittle of total makeover

En bra dag

Lammfilén är uppäten och valpolicellan från 2001 uppdrucken. Vi är mätta och belåtna efter en kväll utan tvätt att vika eller golv att städa. Solen har lyst från klarblå himmel och eftermiddagen tillbringades med kaffe och Hjärtebarnsbakelser på den bördiga västgötaslätten. Överallt rök traktordammet från flitiga lantbrukare som äntligen kommit igång med sitt vårbruk. En väldigt trevlig födelsedag har det varit.

Tankar på en kvällspromenad

Imorgon fyller jag år. Att fylla år miste liksom sin charm efter 25 på något sätt. Men storebror ser fram mot dagen och kan knappt hålla sig -Mamma, vet du hur många paket du får? Vet du hur stora dom är?
Tankarna på dagens kvällspromenad gick till just 35. Hade Elsa kommit till nu hade vi automatiskt blivit erbjudna diverse olika tester. Där vi bor har landstinget ännu inte beslutat om Nupp/Kub-tester till alla gravida. Vågar inte riktigt tänka tanken om vad som skett om vi vetat innan. Jag tror och hoppas att vi blivit chockade, gråtit och sedan gått vidare med den vetskapen och en groda i magen. Men jag vet inte till 100 procent. Och det ger mig en klump i magen som inte riktigt vill försvinna.
Efter promenaden var jag bara tvungen att snusa den sovande Elsan i halsgropen. Och kärleken är så obeskrivligt stor att jag nästan blir rädd.

Läsning är som honung för själen

Böcker betyder mycket för mig. Läsningen är en sorts terapi när livet snurrar fort runt omkring en. Storebror tycks ha ärvt mitt intresse för orden och historierna. Han suger åt sig som en svamp. Igår kväll avslutade vi Mio min Mio. Både storebror och jag var bara tvungna att veta hur det gick med prins Mio och Riddar Kato, med hjärtat av sten. Som i de allra flesta sagor slutade det lyckligt och storebror somnade med hjälten, riddar prins Mio, innanför ögonlocken.
För mig är det som att hoppa ca 30 år tillbaka i tiden och förundras över hur jag minns meningar och stämningar i boken med en glasklar tydlighet.

Elsa gillar också böcker, faktiskt både att titta i och att bita på.

Jämställdhet och för-kryp-stadie

Läste utdrag ur boken "Familjens projektledare säger upp sig" och tankarna om jämnställdhet börjar snurra. När sedan pappan kommer hem och vi börjar prata om mjölkproducenter som slutar och som inte har någon som tar över gård och drift snurrar det vidare.

Trenden visar att mjölkproducenter med döttrar oftare saknar efterträdare än de med söner. Vad visar det? Är döttrar mer sällan intresserade av djur? Nej, det tror jag knappast. Är döttrar mer rädda för det arbete som mjölkproduktion för med sig? Kan så vara. Har pappamjölkproducent varit sämre på att involvera sina döttrar i driften av företaget? Ja, i många många fall tror jag så är fallet.
Inom den sektor vi arbeter kan jag i många fall tycka att jämställdheten ligger i nivå med underjorden.

Ska vi bli livsmedelsproducenter, bönder, lantbrukare (kalla det vad du vill) i framtiden ska jag vara extremt noga att involvera båda mina barn lika mycket, utifrån deras egna villkor. Jag hoppas att de ska bli intresserade av djur. Elsas kommande 3-års present kommer ju att ha fyra ben och man. Inbillar mig, och hoppas, att det kan vara en bra uppväxtmiljö för en tjej med det lilla extra. Djur och natur, ta ansvar och vara med i driften av något så konkret som en djurproduktion. Men det är bara en grodmammas funderingar och önskningar.

Förresten började Elsa med något som liknade ett "för-kryp-stadie" idag. Tog sig målmedvetet fram med armar och ben. Inte långt men tillräckligt för att nå leksaken hon spanat in. Tidigare har det mest rullats och snurrats sig i någon riktning, ofta inte rakt fram.

Syskonkärlek

På storebror kommer det alltid att ligga ett ansvar som kaske är lite tyngre, eller i alla fall annorlunda än hos många andra syskon. Det funderar jag på, hur kommer det bli för honom i hans liv? Jag vet ju att inga svar finns och att det för honom kommer att bli helt naturligt men en oro finns hos mig. Häromdagen åt storebror ägg och vi kom in på varför det var kycklingar i vissa ägg och inte i andra, spermier och ägg osv. Det konstaterades, av storebror, att om två pappor gifter sig blir det inga barn (inget konstigt alls utan så är det bara, klok som en bok).
Jag älskar kommentaren som sedan kom och kommer bevara den i mitt hjärta i hela mitt liv.
- Vi ville ju ha en bäbis och sedan fick vi en. Hon är ju lite speciell men det gör ju inget.
Jag fyllde i med tårarna bakom ögonlocken - Och vi älskar ju henne så mycket.
- Ja, mest av allt, svarar storebror.

Spegel spegel.....

Spegel spegel på väggen där, säg mig vem som vackrast i världen är?

Jo, det är Elsa såklart....

Låt Elsa behålla bilden av att se sig själv som oövervinnerlig i hela sitt liv.

Tänd ett ljus för Engla!

Tänd ett ljus för Engla kl 21.00 ikväll!
Vi tänker på dig Engla och på din famlij och vänner. Och känner så otroligt mycket med er.
Önskar dig allt allt gott i din himmel!

Ett, två, tre, kryp

Jag vet att man inte ska bli otålig och att allt tar sin tid och sina vägar med Elsa. Men jag skulle så gärna, för hennes skull, vilja att hon kom på hur man kryper. Hon vill så gärna, och hon har världens driv i sig att vilja upptäcka saker. En ny värld skulle öppna sig för hennes nyfikenhet om hon kunde förflytta sig lite bättre. Inte bara skjuta sig bakåt och åt sidan eller rulla i någon riktning.
Jag vet också att livet som mamma blir mer krävande med en krypande groda men jag skulle gladligen kunna ta det i tre veckor. Sedan tar ju grodpappan över....

Bestämmer änglarna?

Storebror har underbara kommentarer ibland. Idag, trots hög feber och halsfluss, kommer det plötsligt, - Mamma, är det änglarna som bestämmer om det blir snö eller regn? Till saken hör att det snöade ute och att det plötsligt kändes som januari igen efter en typiskt vårig aprildag igår.
Lite senare kommer han ut i köket igen, -Mamma, blåvalarna är ju de största däggdjur som finns men hur kan de bli så stora när de bara äter osynliga små plankton? Ja, det kan man verkligen fråga sig?

Fredagsbad

Grodan Elsa och jag badar på fredagarna. Hab ordnar bad med sjukgymnaster och teckensång. Ett antal killar med olika funktionshinder och två tjejer med Downs syndrom. Alla plaskar, sjunger och skrattar. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera i den miljön när jag första gången gick dit. På något vis blir man så mycket "handikappmorsa" i den situationen. Trodde jag i alla fall.
Men det är märkligt hur mycket man kan tycka om barnen, hur snabbt man lär sig deras små egenheter även om jag knappt pratar med dem. Bara simmar i samma bassäng en timma på fredagarna.
Idag avslutades det hela med en god kopp kaffe tillsammans med M:s mamma, trevligt. En bra start på helgen!

I detta avlånga land är ingenting lika..

Det är väldigt tydligt att väldigt mycket beror på i vilken del av detta avlånga land man bor i. Förut har detta inte varit något jag funderat på särskilt mycket men sedan grodan kom blir det väldigt aktuellt. Hittills har vi stött på följande olikheter: vårdbidragets storlek, rutiner för olika provtagningar som görs på barn med Downs syndrom, vilken behandling som sätts in vid t ex sköldkörtelrubbningar, vaccinationsrekommendationer, besök hos specialisttandvård, rätt till resurspersoner på förskolan, kostnad för specialskor och habiliteringens insatser. Säkert har jag glömt någon olikhet.
Är det så svårt att ha nationella riktlinjer för t ex vilka prover som ska göras? Jag kan inte förstå det.

Byte av bank

Vi har på allvar blivit vuxna och bytt till samma bank i vår familj. Det har liksom inte blivit av innan. Processen startade i september 2007 och är ännu inte slut. Oj, vad jag ångrar att jag inte stannade kvar i de ljuva tonåren med enskilda konton och sparade kvitton för att få en rättvis ekonomi. Inte för att min man övertrasserat våra konton och köpt en ny bil eller så men vi måste ha drabbats av alla fel som eventuellt kan inträffa vid byte av bank. Pengar på fel konto, sålda fonder på dagen då börsen noterade förra årets botten, icke avslutade konton, fakturapåminnelser, you name it!
Och just när jag trodde det var slut poppar ännu en skuld hos gamla goda baken upp. Icke avslutat konto. Jag har just letat fram kopian på beställningen av avslut, som den nya banken skulle göra och ska ringa och vara arg.....Igen!

Tiden står stilla

Idag var jag på jobbet och smygjobbade lite inför start om fyra veckor. Jag förundras över hur samma frågeställningar som för snart ett år sedan, flyger fram i korridoren. Allt verkar vara samma, alla människor likadana. Mitt år har ju varit så otroligt omvälvande och det har hänt så jätte mycket. Det känns konstigt att på någotvis hoppa tillbaka ett år.
Hamnar i ett dilemma känner jag, att vara samma person som för ett år sedan men ändå inte alls. Grodan har givit oss andra perspektiv och andra utmaningar i livet. Även om vi är samma så är vi på samma gång inte alls samma.....

Fjällen är härligt

Vi hade en skön vecka i fjällen. Vädret så där som det brukar vara i svenska fjällen, lite sol, lite snö och lite regn. Storebror gick i skidskola och när han väl vunnit över sin blyghet och rädsla var det jättekul. Skidlärar Micke blev snabbt en idol. När han sedan skrev "Sjyssta svängar och glatt humör" på diplomet var lyckan gjord.

Det lossnade för den lilla skidåkaren i slutet av veckan och nu far han ner för den svarta pisten ravinen snabbare än mormor.

Grodan tyckte det var kul att åka pulka och blev till och med uppdragen alldeles ensam i pulkan av storebror i liften. Hela hon signalerade mera mera.
Eftersom Downradarn alltid är på siktade jag en annan Downsessa i pulkabacken. Hon verkade också gilla farten. Tänk när grodan börjar åka slalom. Vi kommer få jaga henne i backarna. Det längtar jag till!

Men hallå!

Men Hallå!! Det är storebrors favorit uttryck just nu. Vi satt i bilen på väg hem från fjällen igår och mormor och jag försökte föra konversation över huvudet på storebror. Hade redan talat om att det faktiskt var vår tur att prata nu, några gånger. Då kommer det, med eftertryck, Men Hallå, nu är det faktiskt min tur. Vad gör man, om inte låter en 4,5-åring fortsätta prata efter den kommentaren.