En lååång dag

Vi pustar efter några dagars maginfluensa i familjen. Nu verkar det dock ha lagt sig. Idag har varit en hektisk dag för Elsa. Morgonen började med sjukgymnastbesök och lite tips på nya övningar som ska stärka framförallt bålpartiet och gynna Elsas balans.

Efter det var det dags för ett besök hos ögonläkaren. Mamman har ett tag haft en magkänsla som sagt att Elsa behöver glasögon. Hon har verkat ansträngd när hon "läser och "skriver" i sin träning. Tittar extra nära i böckerna och på bilderna. Magkänslan var riktig. Elsa är något översynt och behöver ha glasögon. Just nu i alla fall. Det kan växa bort eller stanna kvar. Och det spelar ju ingen roll. Huvudsaken är att vi hjälper henne slippa anstränga sig för att se ordentligt.

Elsa och mamman ska åka ner till mammans vännina A i Skara som är optiker. Vi ska välja de tuffaste brillorna som finns till Elsa. Det ska bli intressant att se hur vi ska få henne att acceptera glasögonen. Vi tar gärna emot tips från er som har barn med glasögon.

På eftermiddagen var det dags för julklippning. Både storebror och Elsa fick göra premiär hos frissan. Storebror gick därifrån med svart hårspray och Elsa med röd. Båda valde själva vilken färg de ville ha. Elsa tyckte att jag skulle vara någon helt annanstans när hon blev klippt. Hon satt på sin kudde med en tidning i knät, klämmor i håret och en tablettask i handen. Vår vuxna lilla tjej. Mamman fick dock hjälpa till och hålla huvudet lite grann. Storebror skötte sig själv och blev naturligtvis snygg som bara den.

Lillasyster verkar må bättre i sin mage och får liksom bara hänga med som vanligt. Hon skrattar absolut mest när hon ser sina syskon och när de leker med henne. Hennes absolut största idoler.

Get it Down 31 for 21 - dag 22

Sjukgymnastbesöket gick fint. Hon tyckte Elsa utvecklats sedan sist och vi fick med oss en rad övningar, bland annat för att stärka hennes bål- och höftstabilitet.

På eftermiddagen fick även hela familjen (utom lillasyster) sina svininfluensavaccinsprutor. Skönt att ha det gjort innan höstlovet. Lovet ska tillbringas i Stockholm där smitttrycket nog är lite högre än här på landet.

Dagens kommentar stod dagiskompisen M för. Han konstaterade att Elsa är oslagbar. På vilket sätt då undrade jag när storebror berättade. Jo, hon blir aldrig ledsen, inte ens när man kör på henne med cykeln lite löst. Det var det där med smärttröskel...

Och armarna sträck

Elsa träffade sjukgymnasten i måndags och mamman och pappan tycket det kändes bra. Utlåtandet var att Elsa rör sig bra, reser sig upp rätt och sätter sig ner med bra kontroll. Hon är överrörlig men inte extremt. Det vi ska tänka på är att hjälpa henne bli stadig i olika lägen och på olika underlag.

Elsa körde show och visade att hon kunde snurra, rulla, backa, sträcka armar osv osv. I anslutning till sjukgymnastens kontor fanns ett gym och Elsa fortsatte showen ute i gymlokalen. Sprang runt och hälsade på alla svettiga män och kvinnor som flitigt drog i sina vikter.

Återbesök om fem veckor för uppföljning. Känns bra!

Förundrad

Elsa har inte träffat någon sjukgymnast det senaste halvåret. Av många orsaker. Flytt, dålig uppföljning av Hab och tvekan inför den tilldelade sjukgymnastens kunskaper om Downs syndrom. Sent i våras fick vi tips om en privatpraktiserande sjukgymnast istället och nu ska Elsa träffa henne i nästa vecka. Till saken hör att mamman ska till samma institut på månad med mitt avslitna korsband. Elsas sjukgymnast var då smidig som en tiger och fixade en tid till henne i anslutning till min. Inte ska ni behöva åka till Karlstad två gånger på samma vecka och det verkar ju dumt att behöva vänta. Jag bara gapade i telefonen. Finns det sådana personer inom sjukvården?

Sjukgymnastens utlåtande

Nu har vi haft vårt löpband ett tag och Elsa knatar på det som värsta elitlöparen. Häromveckan hade pappan besök av sjukgymnasten som var nyfiken på hur det funkade och om det var något hon kunde rekommendera till andra. Så här skriver hon i sitt utlåtande (förkortat):

Gång i gåband:
Alternativ 1: Med fastmonterad pinne i navelhöjd som stöd för kroppen.
Alternativ 2: Med krokodilrullator (stillastående med hjulen utanför bandet) med hantag på sidorna.
Elsa visar tydligt att hon tycker det är roligt att gå på bandet och hon visar lika tydligt när hon inte vill mer.
Hon har en tydlig förbättring i gångmönstret sedan förra tillfället och går utan att forcera överkroppen framåt. Uppresningen i bålen mer tydlig och balansreaktionerna åt sidorna är mer uttalade.
Undertecknad gör bedömningen att gåbandet är positivt för Elsa i sin gåträning. Då hon tycker det är roligt och inte gör motstånd ser undertecknad inget anledning att hindra denna träning. Hon får förutom träning av gångmönster uppleva känslan av att gå själv utan personligt stöd.

Elsa kryper ofta fram till sitt gåband och kryper upp och ställer sig där redo att gå. Fast det tar upp halva vårt vardagsrum känns det som en bra investering. Än så länge är det dock mest Elsa som tränar...

Get it Down: 31 for 21 dag 3

Igår var vi på teckenkurs igen. Del tre. Nackdelen med att bo på en mindre ort är att "elevunderlaget" inte är så stort. På denna kurs kändes det som om vi hade tecknat förrut men de flesta andra var nybörjare. Visst är det bra att repetera men lite mer nytt skulle vara bra. Elsas teckenförråd är snart lika stort som vårt.

Pappan var på habiliteringen och träffade vår nya sjukgymnast. Hon verkade bra och var väldigt impad av Elsa. Framförallt hennes sätt att kommunicera och dela med sig av sina erfarenheter. Jag vet att man inte ska jämföra men enligt henne var Elsa som vilken 16-månaders tjej som helst. Det var en stolt pappa som gick därifrån.

Pappa T hade även med sig forskningsrapporten om löpband till barn med Downs syndrom. Han kände direkt ett motstånd från sjukgymnasterna som var med.
-Vad är nu detta? -Hur funkar det? -Vilka negativa konsekvenser kan det få? -Blir barnet inte uttråkat?
Visst är det konstigt, borde man inte bli glad att föräldrar är ute och söker info och uppdaterar sig på annat håll? De kan ju rent av lära sig lite på köpet.