Igår var det uppföljning på habiliteringen med doktor, sjukgymnast och logoped. Det är nästan lite som ett mysmöte att komma dit. Elsa leker på golvet med sjukgymnast M, doktorn frågar lite små frågor och min favorit, logopeden, kommer med lite tips och råd. Pappan och jag suger i oss att Elsa utvecklas bra, att hennes språkliga och kommunikativa begåvning är i fas med barn utan en extra kromosom och att hon blir stadigare för varje gång sjukgymnasten träffar henne.
Samtidigt som jag ibland önskar att de kunde säga mer saker som kunde hjälpa oss att hjälpa Elsa mer i sin utveckling. Att hon utvecklas bra är bra men var sätter de hennes gränser? Vad jämför de med? Vi vill ju framåt i utvecklingen, det är inte vi som ska sätta gränserna för henne. Ibland tycks de bli förvånad när vi berättar om tips vi fått av andra föräldrar, om internationell litteratur vi läst, om att vi inte accepterar att tandvården i Västra Götaland inte brukar tillverka gomplattor till barn som håller på att få tänder.
Jag förstår att de inte kan pusha på föräldrar för mycket, kanske inte ställa krav. Men om det är det vi känner att vi behöver, om det är det vi vill? De är ju den instans som borde göra detta kan jag tycka. Stötta föräldrar i att hjälpa till i barnens utveckling. Och för mig gör det inget om de skulle ställa krav, komma med positiv feedback men också negativ. Vad kunde vi göra bättre, vad kunde vi göra annorlunda.
När vi byter habilitering till årsskiftet ska vi börja med att lyfta dessa tankar tror jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar