Mamma på projektledarkurs i Stockholm. Kursdeltagarna sitter på en fikapaus och pratar om den numera allt farligare storstaden. Kvinnan P berättar om rädslan för sin 15-åriga dotter. Fester, sprit, droger, våld osv osv. Men avslutar med att det är en del av att växa upp.
Själv funderar jag över kommande oro för vår dotter. Den ligger liksom på ett halt annat plan. Jag inbillar mig att vi inte kommer behöva vara så rädda för att hon ska hamna i kriminella kretsar. Kanske inte för droger heller.
Oron handlar mer om andra människors fördomar, det perfektionistiska samhället vi lever i och rädslan över att Elsa ska inte ska få ett meningsfullt och underbart liv.
Tänk vad olika det kan vara.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hej! Jag har själv en underbar liten pojke med Downs. Benjamin 7 månader. Jag förstår självklart vad du menar med oron. Jag har innan jag blev gravid jobbat mycke inom handikapp omsorgen och träffat väldigt många ungdomar med downs, självklart är det individuellt men dom allra flesta jag träffat är fantastiskt nöjda och lyckliga med sitt liv. Ofta är veckans höjdpunkt fredagsmys med mamma och pappa istället för som kanske många jämnåriga, fest på stan. Men det är inte mig emot! Tack för en fin sida! Mvh Maja
Visst blir det helt olika saker vi oroar oss för. Men jag är faktiskt inte lika orolig för L:s framtid som jag var förut. Jag tror att hon kommer att klara sig bra. Hon är en kaxig tjej som fräser ifrån när det inte passar. Men sen vet man ju aldrig vilka människor som kommer i henne väg. Men jag vill tro att det ska bli bra.
halloj! jag vill hoppas och tro att det blir som ulla säger. man växer med sina barn och förhoppningsvis stillas oron under gången. men lite oro ska nog alltid finnas oavsett barn, det är ju lite det som ingår i paketet. men jag förstår dina ord, man funderar mycket mellan varven! kram kram
Skicka en kommentar