Nnön är inte vam

Vi testar nya grejor härhemma just nu. Ny gomplatta och glasögon. Elsa tycker hittills att bägge är helt OK. Gomplattan sätter hon till och med in själv och hon verkar inte alls störd av den. Så skönt. Otroligt mycket lättare än de plattor vi haft innan som vi limmat fast och som suttit runt tänderna. Hoppas att plattan kan hjälpa henne hitta hur våra språkliga ljud produceras.

Kommunikationsmässigt är Elsa väldigt duktig (tycker vi). Tecknen sprutar ut i 3-, 4- och ibland 5-ords meningar och vi känner att det är vi som är begränsningen för hennes utveckling. Tur att vi ska gå en intensiv kurs snart. Men hon är fortfarande ganska sparsmakad med talade ord. Idag kom dock flera nya på raken, bara sådär.

- Nnön = snön

- Vam = varm
- Jnan = Jan (en av hennes klippdockor heter Jan)

Vi är så vana att hon tecknar så vi måste verkligen tänka på att uppmärksamma och hitta hennes talade ord och försök till talade ord i allt pladder. När vi gör det blir hon otrligt stolt och glad.

Sprutor, kontroller och 10 ord

Pappan var med båda barnen på BVC. Elsas 1,5 års kontroll respektive storebrors sista kontroll innan skolvärlden tar över hälsokontrollerna. Storebrors spruta gick bra även om han idag hade en ganska öm och rödsvullen arm. Längden noterades till 120 cm och vikten till 23,5 kg. Tänk, om 45 cm har han växt ikapp mamma.
Elsa klarade sin kontroll galant men vi hoppade MPR-sprutan idag och tar den efter jul istället eftersom hon fick sin andra influensaspruta i måndags. Den stackars lilla kroppen kan få en sak i taget. Elsan mätte 83 cm och vägde 11,9 kg.

Sköterska A frågade pappan hur många ord Elsa kan och han svarade stolt ca 100 tecken tillsammans med ca 10 uttalade ord (allt mer eller mindre tydligt). Hon var lite impad enligt pappan. Sedan frågade hon Elsa var hennes näsa, mun, mage, ben, huvud och fötter fanns och lilla fröken pekade glatt ut varje kroppsdel helt korrekt. Jag tror att pappan höll tummarna ganska hårt i bakgrunden...
Utlåtandet blev: Som vilken 1,5 åring som helst förutom att hon inte går ännu.
Vi känner oss stolta över vår groda och faktiskt över oss själva också för det jobb vi lagt ner på henne. Det verkar ju ge resultat.

Livet i ett snöigt november

Tänk vad en 5-årings totala lycka över snö kan smitta av sig på en trött mamma på väg till jobbet. Storebror fullkomligt lös av förväntan på dagen. Tänk vilka borgar de skulle kunna bygga, vilka snögubbar som skulle skapas osv. Det är omöjligt att inte dras med i känslan.

Vår helg var relativt lugn. Hemma hos vännerna familjen F fick mamman rida och Elsa fick se riktiga hästar, katter och ankor. Att galoppera i en alldeles tyst skog på en lång lång skogsväg är som att tanka energi i massor. Underbart. Det blir alldeles för sällan just nu.

Logopeden rekommenderade oss att låta Elsa få se riktiga hästar, kor osv för att lättare träna in läten och en förståelse för att de är andra saker än bara plastfigurer och bilder. Så vi utnyttjar de vänner vi har med djur.

Mormor har varit nere ett par dagar och det är spännande att höra att hon ser att det hänt en massa saker med Elsa på de 3-4 veckor sedan de sågs sist. Vi som ser prinsessan varje dag ser det ju inte lika tydligt.

Ikväll är det teckenkurs och då blir det blir utveckling för hela familjen.

Get it Down: 31 for 21 dag 30

Igår var det uppföljning på habiliteringen med doktor, sjukgymnast och logoped. Det är nästan lite som ett mysmöte att komma dit. Elsa leker på golvet med sjukgymnast M, doktorn frågar lite små frågor och min favorit, logopeden, kommer med lite tips och råd. Pappan och jag suger i oss att Elsa utvecklas bra, att hennes språkliga och kommunikativa begåvning är i fas med barn utan en extra kromosom och att hon blir stadigare för varje gång sjukgymnasten träffar henne.

Samtidigt som jag ibland önskar att de kunde säga mer saker som kunde hjälpa oss att hjälpa Elsa mer i sin utveckling. Att hon utvecklas bra är bra men var sätter de hennes gränser? Vad jämför de med? Vi vill ju framåt i utvecklingen, det är inte vi som ska sätta gränserna för henne. Ibland tycks de bli förvånad när vi berättar om tips vi fått av andra föräldrar, om internationell litteratur vi läst, om att vi inte accepterar att tandvården i Västra Götaland inte brukar tillverka gomplattor till barn som håller på att få tänder.

Jag förstår att de inte kan pusha på föräldrar för mycket, kanske inte ställa krav. Men om det är det vi känner att vi behöver, om det är det vi vill? De är ju den instans som borde göra detta kan jag tycka. Stötta föräldrar i att hjälpa till i barnens utveckling. Och för mig gör det inget om de skulle ställa krav, komma med positiv feedback men också negativ. Vad kunde vi göra bättre, vad kunde vi göra annorlunda.

När vi byter habilitering till årsskiftet ska vi börja med att lyfta dessa tankar tror jag.