När Elsa var ett par veckor gammal satt jag vid datorn och läste allt som jag kom över om Downs syndrom. Bloggar, föreningar, medicinskfakta, Karlstadmodellen, tecken osv, osv. Allt kändes oöverstigligt.
Elsan satt i babysittern nedanföroch plirade med sina stjärnögon. Vi lyssnade mycket på Norah Jones, skivan Come away with me. Hennes sammetslena röst lugnade både Elsa och mig.
Idag sitter jag här igen. Lyssnar på Norah Jones. Men idag knåpar jag ihop Elsas övningar inför kommande månad. Tecken, Karlstadmodellen, ljudövningar, motoriska övningar osv, osv. Och det känns på något vis inte alls oöverstigligt längre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag har fått intrycket att ni är väldigt ambitiösa med Elsas träning. Vore kul att någon få höra mer kring det.
Jag älskar också Norah Jones!
Kram
Oj, vad duktiga ni är! Jag har läst lite i Irene Johanssons bok och vi höll på ett tag med "bööbe" och dom andra ljuden men det kändes helt tröstlöst. Jag hade inte tålamod att forsätta och fick bara ont i magen av övningarna.
Vi kör med stödtecken och försöker tänka på kommunicerande samspel (www.appelklyftig.com) i stället.
Nu försöker vi också få en remiss till kommunikationsträning som finns inom habiliteringen som vi inte ens vetat att fanns förrän idag...suck.
Kram!
PS. Corinne Bailey Ray och Eva Cassidy är/var också bra om man gillar Norah Jones!
Skicka en kommentar