Så var det dags igen...

I natt var det dags igen. Pappans tur att köra till Karlstad och besöka akuten med storebror. Återigen 40,6 graders feber och svårigheter att andas. Sjukhusupplysningen tyckte vi skulle åka eftersom andningen blev sämre och sämre. Vilken skit infektion. Efter tillsyn och en rad provtagningar kom de två tappra hem igen vid 5-snåret. Pappan hade sovit en stund i väntrummet medan storebror tittat på svart/vit amerikansk film från 50-talet. Rätt tråkig var utlåtandet. Familjen är lite mör idag. Mamman efter en natt fyllt av oro och grejande med en totalt igentäppt Elsa och storebror och pappan efter sin nattliga utflykt.

Idag är det dock lite bättre på sjukfronten (hoppas, hoppas det håller sig) även om tempen fortfarande står på över 39 grader. Men det finns lite mer gnista i storebror idag och han har faktiskt ätit en och annan tugga.

Det sprutar snor från Elsa ur både näsa och ögon men hon kämpar på i sitt vanliga tempo.
Tydligen får alla barn med Downs syndrom en egen läkare här i Värmland vilket känns skönt. Någon som lär känna barnet och familjen och som man kan vända sig till vid frågor. Även om vi inte träffat Elsas läkare ännu känns det bra att veta så här i värsta sjukdomstider.