Martina och jag

Igår kväll tittade jag på dokumentären om Martina av Tom Alandh. Jag grät i en timma. Vilken underbar kvinna och vilken fantastisk mamma.

Tårarna rann för att Martina var så duktig, för hennes otroliga språk, för hennes medkänsla, för hennes förmåga att uttrycka sig i dikt och musik och för hennes ärlighet. Tårarna rann också för hennes mammas kämparanda, för hennes sätt att gå mot allt och alla, för hennes självuppoffring, för hennes tålmodighet och för hennes kärlek till sitt barn. Alla de tårarna var på något sätt glädjetårar.

En annan sorts tårar rann för det samhälle vi placerar barn och vuxna med speciella behov i, för de fack vi sätter in "dom" i, för läkare utan någon som helst tro på mänskligheten eller utveckling, för att Martinas mamma hela tiden har behövt kämpa för sitt barns rättigheter.

Tårar rann för min oro för framtiden. För Elsa och för familjen. Kommer vi att orka stötta och kämpa på det sättet? Har vi kapaciteten och kraften? Hur kommer det påverka storebror? Räcker vi helt enkelt till?

Några tårar rann också ur ett rent själviskt perspektiv (skäms nästan när jag skriver det). Vad händer med min tid? Min möjlighet till att utvecklas? Martinas mamma konstaterade att hon inte hade någon egen tid eller haft någon möjlighet att göra karriär. Om man gillar att jobba och utvecklas då? Hur ska man hinna med både det och sina barn, varav ett som behöver mer stöd?

Timmarna innan sömnen kom igår var många och tankarna snurrade runt runt. Kontentan var på något sätt ändå att med vilja och kärlek kommer man nog långt. Samhället måste ha gått framåt och möjligheten för Elsa är annorlunda nu, född 40 år senare än Martina. Och just nu kan vi bara leva där vi är. Hur framtiden utvecklas får vi se. Mitt i all oro är det ändå enormt spännande att få vara med om resan tillsammans med Elsa. Som Martinas mamma beskrev det, "jag hälsar på i Martinas värld och hon hälsar på i min". Att leva i två världar måste vara mer berikande än att bara ha sitt perspektiv och sin referensram i en.