När vi fick beskedet att Elsa bar på en extra kromosom kommer jag ihåg att liksom hela hennes liv spelades upp i mitt huvud. Hur det skulle bli och kanske ännu mer hur det inte skulle bli. Efter ett tag lärde vi oss leva med det. Ju längre tiden gick desto mer avlägset blev det att tänka framåt i tiden, ialla fall på hur Elsas framtid ska bli. Visst jobbar vi med målet att hon ska bli en så självständig individ som möjligt och att hon ska få utvecklas så mycket som det bara går. Precis som våra andra barn.
För just så är det. Hon är Elsa, ett av våra barn. Lite mer speciell, kanske mer för andra personer än för oss. Med samma behov av kärlek, omsorg och vägledning. På sitt sätt.
I dag när jag hämtade på förskolan visade pedagogerna mig ett underbart bildspel från dagens grillutflykt i skogen. Strålande sol, glada barn, lek och stoj. Och mitt där är Elsa, som vilken snorig unge som helst. En i gänget helt enkelt.
1 kommentar:
Hej!
Vad skönt att höra att Elsa kan smälta in och bara vara ett barn, precis som alla andra barn!
/Emma
Skicka en kommentar