I lördags var vi i stan och köpte lite kattsaker till Annika. Elsa, nu snabb som en iller försvann som en blixt i affären, än hit än dit. När jag jagade efter henne kommer jag på mig själv att undra om jag är snabbare att stoppa henne från att göra några "dumheter", typ klättra upp på varorna eller dra någon tant i byxbenen än vad jag varit med storebror. Det känns liksom som om hon blir fortare dömd av andra människor runt omkring sig.
-Jaså, där kommer en sådan liten tjej. Varför har inte mamma och pappa koll på henne?
De kommentarerna och tankarna vill jag skona henne från. Men samtidigt låta henne löpa fri och lära sig av sina egna upptäckter. Svår ekvation.
Är det så? Döms våra lite speciella barn snabbare och hårdare än andra?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Jag har aldrig tänkt på det sättet. Utan vi har jagat mer med tanke på att Linnea har kunnat försvinna eller saker i affären skulle gå sönder. Men en tanke som är värd att fundera på.
Jag förstår precis hur du tänker, kan också tänka så ibland.
Jag tänker också så ibland, men av det jag märkt är det nog tvärtom.
Idag gick M fram och tungkysste en kompis när han kom till dagis.
Ingen sa nåt, ingen tyckte nåt. Skulle L gjort likadant skulle troligen nån sagt åt honom - ingen bra grej att göra så här i flunsatider...
Visserligen är det då folk som känner barnen där, men jag tycker att jag märker samma sak när man är på stan faktiskt, man köper mer "dumheter" från utvecklingsstörda än från normalstörda.
Jag känner också igen mig i din tanke. Elvira är ganska högljudd och kan sitta och ropa eller skrika i kundvagnen. Många tittar, jag säger åt henne mest för att andra ska höra att jag gör det, själv vet jag ju att det inte hjälper.
När hon springer omkring och blir jagad av oss föräldrar tror jag de andra människorna i närheten mest tycker att det är underhållande. Hon charmar de flesta.
Jag tänker mig nog att de flesta är mer toleranta mot Snorpan när de ser att hon har DS.
Det kan jag vara tacksam över ibland, men själv vill jag verkligen ha samma krav på henne som på lillebror.
Jag har funderat mycket på det där. Kan det inte vara så att en hel del sitter hos oss själva. Att vi förväntar oss att många människor ska vara intoleranta. Men att de egentligen är väldigt få. Jag brukar gå till mig själv innan vi fick Lilla L och försöka komma ihåg vad jag tänkte när jag såg ett barn med DS. Och då kommer mest positiva tankar fram. Så varför skulle det inte gälla andra? Som min idol Bamse säger: "Dom är ju vi."
Pappa J
Läser och begrundar. Ludvig som har autism kan bete sig hur "normalt" som helst. Men i en affär kan han ju få nog av intryck och börja låta. Folk reagerar då mest på att ju ser på normal ut,gräsligt söt. Önskar ibland att hans osynliga handikapp syntes. Men jag minns just trots det inga dåliga bemötanden, Folk är toleranta, i större utsträckning än vad jag hoppats på.
Skicka en kommentar